In order to bring you the best possible user experience, this site uses Javascript. If you are seeing this message, it is likely that the Javascript option in your browser is disabled. For optimal viewing of this site, please ensure that Javascript is enabled for your browser.

Behandlingar

Behandlingar

Behandling av förmaksflimmer

Förmaksflimmer kan behandlas med hjälp av läkemedel mot själva arytmin, med intervention eller med hjälp av läkemedel som behandlar riskerna förknippade med förmaksflimmer (t.ex. stroke med blodförtunnande medel, s.k. orala antikoagulantia).
 

Vilka blodförtunnande läkemedel finns det?

Det finns olika typer av blodförtunnande läkemedel, även kallade antikoagulantia. De antikoagulantia som ordinerats till patienter med förmaksflimmer är: vitamin K-antagonister och nya orala antikoagulantia, s.k. NOAK. De senare kallas även för direktverkande orala antikoagulantia (DOAK) eller non-vitamin K-antikoagulantia (NOAK).

  • Om du behöver genomgå ett kirurgiskt ingrepp, vilket även innefattar tandvård, ska du berätta för kirurgen eller tandläkaren att du använder blodförtunnande medel.
  • Om du använder ett blodförtunnande läkemedel är det viktigt att du rådgör med en läkare eller farmaceut varje gång du förskrivs ett nytt läkemedel eller när du köper läkemedel, för att säkerställa att de kan tas samtidigt. Detta gäller särskilt andra läkemedel som är blodförtunnande, till exempel aspirin.
  • Det slutgiltiga beslutet om vilken typ av blodförtunnande läkemedel en person ska få fattas av läkaren. För en del är det inte lämpligt med NOAK, medan ett NOAK för andra kan minska risken för stroke ytterligare med jämförbar eller till och med lägre risk för hjärnblödning.

Vitamin K-antagonister

Warfarin (coumarin), Acenocoumarol, Phenprocoumon, Fluindione

Vitamin K-antagonister är de äldsta och globalt sett mest använda blodförtunnande läkemedlen. De minskar blodets förmåga att koagulera. Blodproppar bildas av att blodceller och annat material bildar en fast massa inuti ett blodkärl. För detta krävs så kallade blodkoaguleringsfaktorer. Vitamin K-antagonister förhindrar att några av dessa koaguleringsfaktorer fungerar, vilket försvårar bildandet av proppar. Detta kallas även att “göra blodet tunnare”. På grund av vitamin K-antagonisternas effekt på koaguleringsfaktorerna är de mycket effektiva vad gäller att minska risken för stroke.

 

Vad är viktigt att tänka på när vitamin K-antagonister används?

Blodprover behöver tas regelbundet för att utvärdera den blodförtunnande effekten. Detta mäts som ett INR-värde (INR står för “International Normalized Ratio”). Utifrån det här värdet anpassas läkemedelsdosen individuellt. Det är extremt viktigt att det här blodprovet tas regelbundet för att säkerställa att den dos du tar är korrekt och att du inte är i riskzonen för komplikationer. Den aktuella dosen kan skilja sig från person till person och från en tidpunkt till en annan för en och samma person.

Hos personer som inte tar blodförtunnande bildas blodproppar vanligtvis vid ett INR-värde på cirka 1.

För att minska risken för stroke hos patienter med förmaksflimmer ska INR-värdet ligga mellan 2 och 3.

Du ska inte sluta att ta vitamin K-antagonister utan att rådgöra med din läkare.

 

Vilka försiktighetsåtgärder ska vidtas när vitamin K-antagonister används?

Undvik att dricka för mycket alkohol.

Livsmedel som innehåller höga halter av vitamin K kan göra att den blodförtunnande effekten försämras. Om din kost innehåller mycket vitamin K behöver du antagligen ta en högre dos blodförtunnande medel. I tabellen nedan listas de livsmedel som har ett lågt respektive högt innehåll av vitamin K (se tabell 1 nedan). Om du tar naturläkemedel måste du vara särskilt försiktig. Rådgör alltid med din läkare eller farmaceut innan du börjar använda naturläkemedel.

Tabell 1.

Födoämnen med LITE vitamin K Födoämnen med MYCKET vitamin K
Kronärtskockor
Sparris
Banan
Bönor
Rödbetor
Morötter
Blomkål
Selleri
Koriander
Korn
Aubergine
Gröna bönor
Grönpeppar
Svamp
Lök
Palsternacka
Ärtor
Skalad gurka
Potatis
Pumpa
Rädisor
Rödkål
Sommarsquash
Sötpotatis
Tomater
Rovor
Avokado
Amarantblad
Broccoli
Brysselkål
Kålhuvud
Rapsolja
Kayote
Gräslök
Kålsallad med majonnäs
Collardblad
Korianderblad
Chikore
Fisk inlagd i olja
Garbanzobönor
Grönkål
Grönt te
Kale
Kiwi
Linser
Sallad
Lever
Majonnäs
Myntablad
Senapsblad
Natto (fermenterad soyaböna)
Nattskattablad
Okra
Olivolja
Persilja
Portlak
Alger
Sojabönolja
Sojabönor
Spenat
Mangold
Te från tonkabönor
Toumayo
Kålrotsblad
Tziton
Grönsaksdrinkar (V8)
Vattenkrasse
Vetegräspulver

 

Nya (eller Non-vitamin K) orala antikoagulantia (NOAK)

Dabigatran (Pradaxa eller Pradax), Rivaroxaban (Xarelto), Apixaban (Eliquis), Edoxaban (Lixiana eller Savaysa)

NOAK introducerades 2008–2009 och sedan dess har de använts och testats framgångsrikt på flera tusen patienter med förmaksflimmer för att förhindra stroke. Läkemedlen har en direkt motverkande effekt på ett av koaguleringsämnena med liknande och kanske till och med bättre förmåga att förhindra stroke jämfört med en vitamin K-antagonist. De kan användas utan att INR-värdet kontrolleras och påverkas inte av livsmedel, andra läkemedel eller alkohol. Dabigatran och apixaban tas två gånger per dag och rivaroxaban och edoxaban kan tas en gång per dag. Det är extremt viktigt att NOAK tas varje dag enligt läkarens ordination.

Hos patienter som behandlas med NOAK måste njurarnas funktion övervakas av läkare. Om njurfunktionen minskar för mycket kan läkaren behöva sänka dosen eller till och med avbryta behandling med blodförtunnande.

 

Biverkningar av orala antikoagulantia

Den vanligaste biverkningen av alla blodförtunnande medel är blödning. I de flesta fall är blödningen inte allvarlig. Mindre blödningar, som blåmärken eller en lindrig näsblödning kan inträffa. Ungefär 1–2 % av alla som tar blodförtunnande får allvarligare blödningar som kan kräva blodtransfusion och att behandlingen med blodförtunnande avbryts. Den mest allvarliga blödningsrisken med blodförtunnande medel är en blödning i hjärnan, så kallad intrakraniell blödning.
Prata med din läkare om du är orolig för den blödningsrisk som blodförtunnande läkemedel medför. Läkaren kommer att bedöma din individuella risk för stroke och väga den mot blödningsrisken om du får blodförtunnande medel.

Läkaren kan beräkna blödningsrisken för dig innan du får något blodförtunnande medel på en riskskala. Ett exempel på en skala för blödningsrisk som ofta används är HAS-BLED-poängsystemet.

 

Bedöma blödningsrisken med blodförtunnande medel

Klicka här för ett beräkningsverktyg online.

 

Motverka oral antikoagulation

När patienter som behandlas med orala antikoagulantia får allvarliga blödningar kan det behövas ett motgift.

Motgiftet mot en vitamin K-antagonist är vitamin K. Effekten av vitamin K måste kontrolleras flera timmar senare genom att INR-värdet mäts. Om det fortfarande är för högt måste ytterligare en dos vitamin K ges. Ytterligare behandling kan inbegripa produkter för att förhindra blodproppar, om det finns skäl för det.

För ett av NOAK-preparaten, dabigatran (pradaxa) finns det också ett motgift. Det kallas idarucizumab (praxbind) och blev kliniskt tillgängligt 2015. En dos av det här motgiftet räcker för att helt motverka effekten av dabigatran och återställa den normala koaguleringsförmågan. För övriga NOAK-preparat finns det inga kliniskt tillgängliga motgift ännu, men sådana blir troligtvis tillgängliga inom en snar framtid. Förutom K-antagonister kan om nödvändigt en blodprodukt administreras för att motverka blodförtunningseffekterna av dessa koaguleringsfaktorer.

 

Ockludering av vänster förmaksbihang

Förmaksflimmer leder till ineffektiv sammandragning av förmaken, dåligt blodflöde och stas. Blodstagnationen tros gynna bildningen av blodproppar, vanligtvis i en fingerliknande ficka i vänster förmak som kallas vänster förmaksöra. Dessa blodproppar kan låsas bort, fortsätta vidare utanför hjärtat och kan leda till att viktiga artärer blockeras, till exempel orsaka stroke. Eftersom de flesta blodproppar bildas i vänster förmaksöra går det att avlägsna eller utplåna örat (bihanget), främst för att minska risken för embolisk stroke.

Hos patienter som inte kan ta orala antikoagulantia på grund av blödningsrisk kan läkaren ockludera eller utplåna vänster förmaksbihang genom att punktera lårbensvenen i ljumsken. Ett pluggliknande instrument förs in i ouppblåst skick i bihanget och expanderas så att det helt ockluderar och till och med utplånar hålrummet i vänster förmaksbihang. Ingreppet utförs under sedering eller allmän narkos. Kombinationsläkemedel som förhindrar koagulation behövs under de första veckorna och upp till 3 månader. Därefter räcker det med ett läkemedel. Aktuella studier har visat att den här proceduren skyddar mot stroke på ett liknande sätt som klassiska orala antikoagulantia (med en vitamin K-antagonist), även om det kan förekomma omedelbara komplikationer på grund av implanteringsingreppet.

 

Rytmkontroll eller frekvenskontroll

Rytmkontroll innebär att du och din läkare har kommit överens om att återställa och bibehålla en normal sinusrytm. När den här strategin inte fungerar eller inte kan tillämpas eller om det är acceptabelt eller oundvikligt att du har förmaksflimmer kan det vara viktigt att sänka hjärtfrekvensen. Detta kallas frekvenskontroll.

 

Läkemedel som används för att minska episoder med förmaksflimmer (rytmkontroll):

De läkemedel som används för att minska eller dämpa episoder med förmaksflimmer kallas rytmstabiliserande läkemedel eller antiarytmika.

De mest använda antiarytmiska läkemedlen är:

  • flecainid
  • amiodaron
  • propafenon
  • disopyramid
  • dronedaron
  • sotalol

Antiarytmika påverkar hjärtcellernas elektriska aktivitet. Initieringen och överföringen av elektriska signaler koordinerar hjärtmuskelns pumpförmåga. Behandling med antiarytmika kan bidra till att minska risken för att du får förmaksflimmer igen, men det finns ingen garanti för att du inte får några episoder med förmaksflimmer alls. Ibland kan man behöva prova olika antiarytmika innan man hittar det som passar en bäst. Alla antiarytmika är inte lämpliga för alla patienter. Din läkare avgör vilket läkemedel som passar dig bäst utifrån andra medicinska tillstånd som du eventuellt har, till exempel om du har ischemisk hjärtsjukdom (förträngningar i artärerna i hjärtat) eller hjärtsvikt (nedsatt pumpningsförmåga). Vissa antiarytmika, till exempel amiodaron, kan ha allvarliga biverkningar, så din läkare kommer att kontrollera dig regelbundet för att se till att det är säkert för dig att fortsätta med läkemedlet. Av säkerhetsskäl kan det vara nödvändigt att ta ett litet blodprov för att kontrollera läkemedlets effekt. Din läkare kommer att välja det läkemedel som är bäst för dig och diskutera fördelarna och eventuella biverkningar mer ingående med dig.

 

Läkemedel som används för att reglera hjärtfrekvensen (frekvenskontroll):

Det finns flera läkemedel, som tas i tablettform, som kan hjälpa till att sänka hjärtfrekvensen hos personer med förmaksflimmer. Din läkare kommer att välja det läkemedel som passar dig bäst.

Huvudtyperna av läkemedel som vanligtvis används för att sakta ner hjärtfrekvensen är:

  • Betablockerare (exempelvis: bisoprolol, metoprolol, atenolol)
  • Kalciumkanalantagonister (exempelvis: diltiazem, verapamil)
  • Digitalisläkemedel

För många personer med förmaksflimmer räcker det med en tablett för att sakta ned hjärtfrekvensen tillräckligt, men somliga kan behöva ta två eller flera typer av tabletter för att reglera hjärtfrekvensen.

Läkemedel med digitalis, till exempel digoxin, har använts i över hundra år och kan till och med sakta ned en mycket snabb hjärtfrekvens. De här läkemedlen är mycket effektiva, i synnerhet om du inte är särskilt fysiskt aktiv. Vid fysisk aktivitet kan de dock bli mindre effektiva. Det här är en av anledningarna till att en annan klass av läkemedel, så kallad betablockerare används av yngre och/eller mer aktiva personer. Betablockerare passar inte alla, särskilt inte om du har astma, och i sådana fall kan kalciumkanalblockerare, till exempel diltiazem eller verapamil, vara ett bättre alternativ. Läkaren kommer att ta hänsyn till alla dina individuella omständigheter vid valet av det eller de läkemedel som är bäst för just dig när det gäller att reglera hjärtfrekvensen.

 

Elektrisk konvertering av hjärtat (elkonvertering) 

Om du får en episod med symptomatiskt förmaksflimmer, som inte svarar på rytmstabiliserande läkemedel, kan läkaren föreslå att du genomgår en behandling som kallas elkonvertering. Syftet med den här behandlingen är att återställa hjärtrytmen till en normal rytm (sinusrytm). Behandlingen planeras vanligtvis i förväg och innebär att man över bröstet ges en kontrollerad elchock med fokus på hjärtat. Den elektriska impulsen är tillräckligt stark för att alla elektriska signaler som genereras av hjärtat ska stoppas tillfälligt, så att hjärtats naturliga pacemaker, sinusknutan, kan återta kontrollen över hjärtfrekvensen.

Elkonvertering görs på sjukhuset med en apparat som kallas defibrillator, vilket i praktiken är ett kraftfullt datorstyrt batteri. Elchocken ges med hjälp av två stora självhäftande elektroder eller paddlar som fästs vid bröstkorgen. De självhäftande elektroderna placeras vanligtvis på bröstkorgens fram- och baksida eller på höger och vänster sida av bröstkorgen.

 

Före konverteringen får du en injektion med ett narkosmedel som gör att du känner dig sömnig eftersom den här behandlingen är obehaglig i vaket tillstånd. På så vis känner du ingenting under själva konverteringen. Om den första elchocken inte gör att hjärtat återgår till en normal rytm (sinusrytm) ges en andra elchock med en något starkare elektrisk signal. Du ska inte känna någon smärta under konverteringen, men områdena där elektroderna suttit kan ofta vara lite ömma i en dag eller två efteråt.

Du bör känna till att det även efter framgångsrik elkonvertering (när din hjärtrytm har återgått till en normal sinusrytm) finns risk för att du får förmaksflimmer igen. Så är fallet för cirka hälften av de som behandlas med elektrokonvertering under det första året. Risken för att förmaksflimmer återkommer beror på många faktorer, men sannolikheten ökar om du har andra hjärtproblem (till exempel högt blodtryck) och om du har haft förmaksflimmer i över ett år.

I vissa fall går det också att uppnå rytmkonvertering med hjälp av vissa läkemedel, som används för att reglera rytmen. Detta kallas farmakologisk konvertering eftersom läkemedel, och inte elchocker, används för att försöka återställa hjärtats normala rytm. Även den här behandlingen görs på sjukhus. Du får läkemedlet via dropp i armen och hjärtfrekvensen övervakas hela tiden under behandlingen.

Innan du behandlas med konvertering, oavsett om det är elkonvertering eller farmakologisk konvertering, behöver du ta ett blodförtunnande medel i minst 4 veckor före behandlingen. I annat fall måste eventuella blodproppar i hjärtat uteslutas med en transesofageal ekokardiografisk undersökning före konverteringen. Du behöver också fortsätta att ta det blodförtunnande medlet i minst 4 veckor efter konverteringen för att minska risken för stroke. Beroende på din totala risk för stroke kan du behöva fortsätta att ta blodförtunnande medel under resten av ditt liv.

 

Kateterablation vid förmaksflimmer

 

Ablationsbehandling (lungvensisolering)

Lungvenerna är de kärl som förbinder lungorna med vänster förmak och transporterar syresatt blod tillbaka till hjärtat. Flikar av hjärtvävnaden kan sträcka sig en kort bit (upp till 5 cm) från mitten av vänster förmak in i lungvenerna. Hos personer med förmaksflimmer har dessa muskelutskott visat sig ha en elektrisk aktivitet som är snabb och som inte kontrolleras av hjärtats normala aktivitet. Dessa onormala elektriska urladdningar, som beror på komplex interaktion, skapar snabb (400–650 per minut) och oregelbunden elektrisk aktivitet, förmaksflimmer, och försvagar de mekaniska sammandragningarna i förmaken.

Spridningen av onormal elektrisk aktivitet som uppkommer från lungvenerna kan stoppas genom att cellerna där lungvenerna möter vänster förmak inaktiveras/dödas permanent, så att de inte kan leda elektriska signaler. Inaktiveringen av cellerna där lungvenerna möter förmaket kan göras genom att cellerna antingen värms upp (till mer än 55 grader men mindre än 80–90 grader Celsius) eller kyls ned (till –50 grader Celsius) eller genom hjärtkirurgi.

Via små punktioner i ljumsken för läkaren in flera katetrar i lårbensvenen, och med hjälp av röntgen förs de upp till höger förmak via nedre hålvenen. Lårbensvenen är en stor ven, som leder tillbaka blodet till hjärtats högra sida. I ljumsken ligger venen ytligt vid huden och är därför lätt åtkomlig. För att nå vänster förmak använder läkaren en lång nål för att punktera väggen mellan höger och vänster förmak och för sedan in en eller flera katetrar i vänster förmak.

 

Radiofrekvensablation

Vid den vanligaste metoden används högfrekvent växelström så kallad radiofrekvens (RF) (cirka 550 kHz) som tillförs via en böjlig kateter med en metallelektrod i spetsen. Strömmen värmer upp en liten del av vävnaden till över 55 grader Celsius beroende på strömstyrkan och kontakten med vävnaden. Varje liten bit inaktiverad (koagulerad) vävnad kallas för en ”lesion. Med en rad angränsande, djupa lesioner i ett runt mönster där lungvenerna på vänster och höger sida möter förmaket skapas en elektrisk “barriär” som isolerar lungvenerna från vänster förmak utan att skada vävnadens fysiska integritet. Detta kallas lungvensisolering med radiofrekvenskateterablation.

Två katetrar förs in i vänster förmak av läkaren: den ena används enbart för att registrera signaler från de aktuella lungvenerna och den andra för att tillföra RF-ström (RF-behandling) på önskad plats samt registrera därifrån. Ingreppet görs utifrån en rekonstruktion av anatomin hos och formen på lungvenerna och det vänstra förmaket.

Den elektriska isolering som skapas kontrolleras genom att de elektriska signalerna i lungvenerna försvinner i jämn takt. Efter behandlingen tas katetrarna bort.

article1Radio frequency catheter ablation

Kryoablation

Vid lungvensisolering med kryoablation förs en speciell tom ballong (kryoballong) in i vänster förmak som sedan blåses upp och placeras tätt intill öppningen till lungvenerna. Ett trycksatt köldmedium injiceras i ballongen så att den expanderar och när den gör det absorberar den värme, utvecklar mycket låga temperaturer och fäster vid och fryser den vävnad som är i kontakt med ballongens yttre. Efter tillräcklig frysning värms ballongen upp, töms på luft och flyttas till en annan lungven där ablationen upprepas. När ballongen placeras så att den har kontakt med vävnaden där lungvenerna möter vänster förmak skapas lungvensisoleringen genom de runda kryolesioner som uppstår.

Oavsett vilken teknik som används är patienten oftast kraftigt sederad men andas spontant under lungvensisolering. Efter ingreppet läggs ett tryckförband över ljumsken för att förhindra blödning från stickstället och du blir sedan vanligtvis utskriven. När du skrivits ut kan du snabbt börja leva normalt igen efter några dagars vila. Du behöver vanligtvis fortsätta att ta blodförtunnande medel (för att förhindra blodproppar) i minst 2-3 månader efter ingreppet. Ofta förskrivs ytterligare läkemedel för att kontrollera hjärtats rytm och frekvens.

article1Cryoballoon

 

Komplikationer vid lungvensisolering

Den vanligaste komplikationen är blödning från punktionsstället i ljumsken, vilket kan resultera i att delvis koagulerat blod samlas under huden eller längre in i vävnaden och bildar en svullnad, en knuta eller ett blåmärke som ofta är ömt eller smärtsamt. Manuell kompression och sängvila kan vanligtvis stoppa blödningen och blodansamlingen försvinner successivt under de närmaste veckorna. Om en svullnad plötsligt uppstår vid ett punktionsställe eller blir större eller smärtsam ska du rådgöra med din läkare.

En blodpropp kan lossna från vänster förmak och förflyttas till någon av de systemiska artärerna, t.ex. till hjärnan, ögat, armarna och benen eller njurarna, och blockera syretillförseln där, vilket gör att vävnaden dör. Detta kan leda till stroke eller till skador på ögon, armar och ben eller njurar. Användningen av lämpligt blodförtunnande medel i 3–4 veckor före ingreppet samt under och efter ingreppet har visat sig minska förekomsten av detta till mindre än 1 %. De flesta läkare gör också ett särskilt ultraljud av vänster förmak från matstrupen (trans-esofagus ekokardiografi) för att kontrollera att det inte finns någon blodpropp där före ingreppet. En blodpropp kan i vissa fall lösas upp med ett koagellösande läkemedel eller så kan den tilltäppta artären öppnas upp igen genom att en ballong förs igenom proppen, så att blodflödet återställs på det sättet.

Interna blödningar kan förekomma, vanligtvis i hjärtsäcken, på grund av skador på hjärtväggen, hos cirka 1–2 %. Detta kan leda till ett chocktillstånd där hjärtat inte kan pumpa ut tillräckligt med blod till kroppen. I de flesta fall kan en nålpunktion från strax under bröstbenet användas för att föra in en slangkateter i hjärtsäcken och tömma ut blodet. Detta räcker vanligtvis för att återställa cirkulationen till det normala. I annat fall kan det behövas en operation.

Skador på omgivande vävnad utanför hjärtat kan uppstå, inklusive skador på nerver och matstrupe. Nerven till diafragma (en viktig andningsmuskel) kan skadas, vilket är vanligare vid kryoablation, vilket leder till andfåddhet. Tillståndet brukar läka ut spontant inom några veckor eller månader. Nerver till magen kan också skadas, vilket vanligtvis orsakar uppblåsthet och en känsla av fullhet i buken, men även detta läker oftast ut inom några veckor.

Matstrupen som går precis bakom vänster förmaks bakre vägg kan skadas av värme eller kyla inifrån hjärtat. Även om det är ovanligt (cirka 1 på 4 000) kan ett hål med en förbindelse mellan hjärtat och matstrupen uppstå, med allvarlig infektion, stroke och till och med dödsfall som möjliga följder. Det mest effektiva sättet att undvika den här komplikationen är att begränsa värmeskadorna i närheten av matstrupen.

Omfattande ärrvävnad vid öppningen till lungvenerna kan leda till förträngningar som är tillräckliga för att hindra blodflödet. Vanligtvis leder detta till hosta, andfåddhet och ibland blodblandat slem i några veckor efter proceduren. Förträngningen kan behandlas med en ballong eller stent och kan undvikas genom att isoleringslesionerna görs längre bort från lungvensöppningen mot vänster förmak.

Uppföljning och resultat efter ablation av förmaksflimmer

Inom några dagar från att patienten skrivits ut från sjukhuset kan det vara fördelaktigt och rekommenderat att en allmänläkare genomför en grundläggande undersökning för att kontrollera vitala tecken (t.ex. puls och blodtryck) samt punktionsområdena i ljumsken. Om inga komplikationer uppmärksammats uppmuntras ett gradvist återupptagande av vardagsaktiviteter, medan mer ansträngande fysisk aktivitet bör undvikas under 2 veckors tid. En elektrofysiolog eller kardiolog kommer därefter vanligtvis att genomföra en bedömning av hjärtat, kontrollera förekomsten av möjliga arytmier (flimmer/fladder), undersöka hjärtstatus och göra en genomgång av läkemedel och recept, vanligtvis 3 månader efter ingreppet.

Om återkommande hjärtklappning skulle förekomma och vid dokumentering med EKG av förmaksflimmer eller -fladder kan du få ytterligare eller tidigare verksamma rytmstabiliserande läkemedel utskrivna och slutligen rekommenderas en ny ablation, vanligtvis inte före ett halvår efter ingreppet (för att ge ablationen tid att stabiliseras). Hos patienter med paroxymalt förmaksflimmer observeras normalt framgångsrika resultat i ca 60-70 % av fallen efter första behandlingen, medan ca 20-30 % kan behöva en andra behandling för att dämpa hjärtrytmrubbningarna i fler än 85 % av fallen. Hos patienter med persisterande förmaksflimmer är framgången vid en första behandling lägre. 

Pacemakerimplantation kombinerat med ablation av AV-knutan och His' bunt.

I stället för att försöka återställa en normal, regelbunden hjärtrytm genom att dämpa förmaksflimmer kan läkaren reglera och sakta ned pulsen genom att blockera överföringen av snabba elektriska impulser från förmaken till kamrarna. För att undvika att pulsen blir för långsam implanteras en pacemaker, minst 4 veckor innan behandling och vid ablationsingreppet ”uppvärms” och förstörs fiberknippet (AV-knutan) som sammanbinder förmaken med kamrarna med hjälp av en radiofrekvenskateter, vilket förhindrar att det snabba flimret påverkar pulsen. Pulsen regleras på konstgjord väg av pacemakern trots pågående förmaksflimmer. Pulsen är dock regelbunden, hjärtklappningen dämpas och livskvaliteten ökar. Även hjärtats funktion kan förbättras.

Effekten av den behandlingen, dvs blockeringen i AV-knutan, är permanent och pacemakern kan inte tas bort eller stängas av. Till skillnad från lungvensisolering är ingreppet enkelt och snabbt utfört, och det behövs ingen komplex utrustning.